a feeling of autumn

Platåskor i lack och skinn med skyhöga klackar är populärt i de mer alternativa kretsarna (synthare, gothare...). Under min egen tid som svartklädd införskaffade jag mig ett par knähöga lackplatåskor med 15 cm klack (jag älskar dem fortfarande). Av omvärlden har det dock setts som på tok för porrigt, vulgärt och udda.

Nu har något hänt. Plötsligt har det blivit otroligt fashion med denna typ av skor. I ett flertal reportage i modetidningarna hittar man dem, i bloggarna hittar man dem. Till och med snälla Engla har ett par i lack och ett par lårhöga. Sofia Dahlén kör lårhögast av dem alla.

Till och med systrarna Olsen har dem (och då måste det vara fashion!):

När jag var yngre hade vi en del i en stuga vid Vemdalen, precis på gränsen mellan Jämtland och Härjedalen. Egentligen inte särskilt långt norrut, det är ungefär i jämnhöjd med Sundsvall. Men en rejäl skillnad för en som aldrig har bott längre norrut än vid Mälaren. Barrskog, fjäll i varje riktning och små, små byar med timrade hus och öde byvägar.

En sommar tvingades jag med upp till den där stugan i en vecka. Det var hemskt. Totalt avskuren från all civilisation, knappt ens radion fungerade. Om jag minns rätt var den enda radiostationen man kunde få in P1. På TV gick det genom mycket brus att skymta SVT1, SVT2 och 4:an. Det blev inte varmare än tio grader någon dag, och det regnade konstant. Jag lurades även ut på en myr för att plocka hjortron, och kom hem blöt upp till midjan efter otaliga feltramp. Min bild av Norrland var med andra ord inte särskilt positiv. Kallt, regnigt och fruktansvärt ensligt. Samtidigt hemma var det 25 grader varmt, sol, massor med vänner och stadig tillgång till internet.

För över ett år sedan snubblade jag över Norrlands-bloggarna UnderbaraClara och Aenigma. Här möts man av stolthet. Clara visar med mängder av bilder att det visst finns skönhet och härligt väder. Allt är inte bara negativt. Helt nya världar öppnas, världar som skiljer sig från det man är van vid.

Ibland när jag drömmer mig bort kommer jag på mig själv med att tänka på Norrland. Hur skulle det vara att bo där? Jag ogillar byhålor och "allakänneralla-mentaliteten", jag ogillar kyla och mörker. Men kanske skulle jag hitta många positiva sidor? Kanske skulle det vara mysigt?

Det här var mycket underhållande. Jag känner mig allt lite träffad, i och med att bloggen är så ny (fast jag har och har haft andra...). Men jag tillhör ju makteliten nu, så det är nog lugnt.

Jag håller med om att alla bloggar nu för tiden, dessutom läser alla bloggar. Det finns knappast någon under 35 som inte går igenom sin blogglista varje dag och läser vad som har hänt om just det man är intresserad av. Det hade nog ingen räknat med för 10-15 år sedan. Hur hamnade vi egentligen här?

Jag har upptäckt vissa fördelar med att ha en egen blogg. Man är helt i centrum. Det gillar jag, osvenskt nog. Det här är min scen.

De nya kurserna har dragit igång på allvar nu. Ny läs-p, som senare följs av en ny tenta-p.

Jag har upptäckt hur utbildningsformerna utvecklas allt eftersom man kommer upp på högre nivår på tekniska högskolan. Man kan dela in dem i tre faser:

1. Skriva som en galning + svensk kurslitteratur. I början är det mycket matte. Då skriver läraren på tavlan samtidigt som han pratar, och man skriver av. De hinner i regel med otroligt mycket på en föreläsning, och man släpper aldrig pennan. Effektivt och lärorikt. Kurslitteraturen är på svenska, oftast skriven av professorer på skolan. Böckerna är bra, lättlästa och täcker det man behöver veta.
2. Power Point-leda + amerikansk kurslitteratur. Sakta men säkert smyger sig mer och mer PP in på föreläsningarna. Tillslut drar alla lärare igenom 150 dåligt uppbyggda slides på en och en halv timme. Halva föreläsningssalen sover, den andra halvan tänker på annat. Tråkigt! Litteraturen är en amerikansk bok på 1000 sidor som täcker ämnet och massor mer. Onödigt mycket text, otymplig och dyr.
3. Power Point-seminarier + vetenskapliga artiklar. De 150 dåliga slidesen har krympt till 20 bra. Nu ska allt diskuteras och utvärderas, lära sig får man göra hemma. Den enda kurslitteraturen är 50 fruktansvärda vetenskapliga artiklar som kostar skjortan att printa och är enormt tidskrävande att läsa. Tentorna byts mot avancerade reflektionsuppgifter och duggor.

Det komiska är att jag precis har förstått hur jag pluggar mest strategiskt för att klara kurser från den första fasen. Fas 2 är ännu jäkligt knepig att handskas med och fas 3 är ren skräck. Nu är jag för länge sedan förbi fas 1 och har haft några kurser från fas 3.

Varför funkar det så här? Jag är dock glad att jag har den där statistikkursen, fas 1-nostalgi är aldrig fel, i alla fall inte när man har lärt sig hur det funkar.

På torsdag ska jag åka hemhem, dvs till föräldrarna (hem är ju hos mig, hemhem blir hos dem). Skönt att äntligen ha tid och möjlighet! Robert följer med, för första gången sen jag flyttade hit. Då blir det tårta och paket, skratt och vin i goda vänners sällskap. Till söndag stannar vi. Jag ser fram emot dit med förväntan. Kan tiden gå lite snabbare? Snälla? Jag behöver komma iväg härifrån.

Föreläsning vid 8 idag, usch. På tok för tidigt. Vid den tiden ska man sova. Att det dessutom är mörkt när man går upp gör inte saken bättre. Att vakna av skränet från väckarklockan och vandra runt i en kall, mörk lägenhet är inte roligt.

Just nu läser jag bland annat Matematisk statistik. Jag skulle ha läst kursen tidigare, men det har inte blivit av. Att läsa den just nu var dock en skön omväxling mot övriga kurser. Det senaste året har jag bara haft föreläsningar med Power Point-genomgång. Jag ogillar det verkligen, det är alltid för många slides ( runt 150 st på 1,5 timme) med för mycket text. Det är omöjligt att koncentrera sig på så många slides under så lång tid. Annat är det med matte-kurserna. Där skrivs det alltid på tavlan och det går i bra tempo. Eftersom man hela tiden är aktiv när man skriver tappar man inte koncentrationen. Det är så det ska vara. Jag gillar matematiska institutionen, trots de fruktansvärda tentorna (Nej, jag skojar inte. Linköping är känt för sin svåra matte).

Nu blir det rapportskrivning. Inget ledigt i helgen för min del. Det är sorgligt, en kompis skulle ner på stan och köpa festkläder och sedan gå på sittning. Jag vill också!

Idag drar den nya läs-p igång med nya kurser. Vid 13 har jag första föreläsningen i en av de tre kurser jag ska läsa nu. Just den kursen läser jag med en gammal kompis, så det blir trevligt med lite sällskap. I övrigt har jag massor jag måste göra, har fortfarande en rapport och labbar kvar från förra perioden. Fram till söndag lär jag få slita.

Hela kroppen ömmar och värker. Har rejält med träningsvärk sen kampsporten igår. Fast jag fick beröm, så det känns ändå bra.

Dagens outfit - kanske en av bloggvärldens mest bespottade kategorier. Att visa bilder på sig själv är tydligen fruktansvärt fult och egocentriskt. Jag gillar denna kategori skarpt. Det är toppen att se andras klädkombinationer och styling för att få inspiration och tips. Dessutom är det alltid trevligt med ett ansikte till bloggen. Och varför skulle man inte få visa bilder på sig själv i sin egen blogg?

Mitt mål är att med jämna mellanrum slänga upp lite bilder på mig och mina kläder. Än så länge har det inte blivit av så mycket, det beror på tenta-p (mjukisbyxor och spretigt hår) samt datorkrångel. Men i framtiden så! Och då ger jag tusan i hur fult det nu skulle vara. Bilder är roligt.

För ett antal dagar sedan dök ett namn upp i huvudet: Olov Svedelid. Namnet på den författare jag älskade när jag var yngre. Jag läste alla böker av honom som fanns på biblioteket i Norrköping. Jag minns precis var de stod, precis hur omslagen såg ut. Jag minns känslan av att läsa dem. Jag minns till och med vissa händelser i böckerna.

Jag googlade hans namn. Kanske finns det fler böcker? Majoriteten av träffarna hade ett väldigt sorgligt budskap: Svedelid dog i cancer den 22:a september i år. Det är synd, så fruktansvärt synd. Han hade en stor påverkan på min uppväxt och mina tankar. Så pass stor att det är en person jag gärna hade velat träffa i verkligheten.

Jag läste mest hans historiska ungdomsböcker. De gav mig ett stort historiaintresse, länge funderade jag på att bli arkeolog. Nuförtiden underhåller jag det intresset med historiska romaner, vilket fortfarande är en av mina favoritgenrer. Kungar och krig har aldrig riktigt intresserat mig, vem bryr sig om vem som satt på tronen ett visst årtal? Vad jag uppskattar är levnadsöden, vad folk tänkte och vad de gjorde. Det är något som Svedelid verkligen fångade.

Böcker som Striden vid Ringmuren, Mor är ingen häxa, Bränn borgarna, Slottet brinner, Skjut kungen och Jagad! höll mig uppe sent på nätterna. Mina föräldrar hotade att skruva ner sänglampan. Jag är fortfarande övertygad om att det var värt att vara trött dagen efter bara för att få läsa några få, få sidor till.

När jag googlar ser jag att han har skrivit massor av andra böcker, bland annat Hassel-serien. Deckare är inte alls lika intressanta, men kanske kan det vara värt att läsa ändå, jag vet ju att han skriver bra. Till min stora förtjusning ser jag att det finns fler historiska böcker. Det är något jag definitivt ska titta närmare på.

Jag vet vilka böcker jag kommer att rekommendera till mina framtida barn. Tack för en sådan skatt!

Paus, så jag roar mig med att titta på bloggar i Linköping (man kanske kan hitta någon man känner!), dricka kaffe och drömma om min blivande dator.

Jag irriterar mig på våra nya grannar. De verkar bo runt 10 personer i sin lilla trea (59 kvm) och har inga möbler. För några helger sedan fick de jordfelsbrytaren att gå för hela den här delen av byggnaden runt 10 gånger. Vi pratade med en av dem och tydligen är de inte vana vid elektricitet. Men det värsta är lukten. Det kommer en konstig, härksen lukt från deras lägenhet som sprider sig i hela trapphuset. Det är så illa att man måste hålla andan när man går igenom där. Dessutom så kommer lukten in i vår lägenhet. Även de luktar väldigt illa. Hur handskas man med ett sånt här problem? Säger man till dem? Skickar lappar? Skvallrar för hyresvärden? Jag känner för de som flyttar in där när de här människorna försvinner.

Jag klarade inte att hålla min deadline för rapporten. Det svider. Jag har slitit så fruktansvärt mycket ända sedan läs-perioden började i augusti, och att inte gå helt vägen i mål att otroligt frustrerande. Dålig planering från kursansvarigas sida har lett till att jag fått läsa runt 6 hp mer än vad jag ska den perioden som varit. Det motsvarar 4 veckor, det vill säga 160 timmar. Vid normal belastning är det mycket att göra, och det här har varit enormt jobbigt med så mycket mer.

Jag hade egenltligen velat åka hem i helgen. Min familj har inte haft en chans att fira min födelsedag än (som var för mer än två veckor sen...) och jag saknar mina vänner där. Dessutom tänkte jag ta med Robert, det är flera personer som vill träffa honom. Efter lite funderande har jag dock kommit fram till att jag inte hinner, det är helt enkelt för mycket som ska göras här. Kanske blir det helgen efter...

För tillfället försöker jag göra det bästa av min tid. Tenta imorgon, rapport som ska skrivas klart och labbar att göra färdigt. Förhoppningsvis tar inte stressen kål på mig. Nästa läs-p (läs-period, den tid man har föreläsningar, seminarier och lektioner), som börjar redan på torsdag, blir förhoppningsvis lite lättare.

Ikväll beställer jag nya datordelar. I vanliga fall brukar jag beställa från Komplett, men de verkar ha höjt priserna rejält sen förra gången jag tittade. Efter lite letande hittade jag Inet, de verkar ha bra priser och har fått väldigt bra omdömmen. Dessutom låg frakt och snabba leveranser. Nu är det bara att vänta på att sakerna ska komma...

Finansiering till datordelar: Check!

Mitt i all ångest (nej, jag är absolut inte klar än) dyker det upp lite glädjeämnen i alla fall.

Sliter som tusan med min sista rapport. Massor kvar att skriva, ett ton vetenskapliga artiklar att läsa. Deadline imorgon!

Har spenderat dagen i skolan och sitter fortfarande här. Vill inte gå hem förrens jag åstadkommit vad jag vill. Risken är att det blir jäkligt sent. Om jag går hem nu vet jag att moralen sjunker, då är loppet över och jag har förlorat. Jag vill inte be om en flyttad deadline heller, jag är nog impopulär hos läraren som det är. Frågan är bara om jag kommer att hinna...

Jag drömmer om att sjunka ner i soffan med god kvällsmat och några avsnitt av en bra serie. Att krypa ner under en filt och bara slappna av tills det är dags att gå och lägga sig. Varför kunde inte dygnet vara längre?

Tillbaka till verkligheten.

Man vet att världen är på väg utför när man pluggar lördag kväll och nöjt har bestämt träff i skolan på söndag morgon för att plugga ännu mer. Vad hände med mitt liv? Asch, jag får i alla fall en chans att ha min nya kjol...

Jag har fastnat i The Hills-träsket. För ett tag sedan läste jag om serien i någon tidning. Artikeln gav vad som kändes som en uppriktig bild av serien (fake, drama, O.C. på riktigt) och avslutade med att konstatera att den var ytterst beroendeframkallande. Det väckte min nyfikenhet. Efter att ha sett runt 2 avsnitt på MTV bestämde jag mig för att det nog var dags att införskaffa de tidigare säsongerna. Jo då, visst hade artikeln rätt! Hur fake det hela än känns så har jag svårt att slita mig. Det är dessutom perfekt längd på avsnitten, runt 20 minuter. Plugga i 40 minuter eller mer ger belöning med ett avsnitt. Nu måste jag bara komma på hur jag ska lagra avsnitten när hårddisken är full...

(Ja, det här är en dålig ursäkt för att få en paus från de vetenskapliga artiklarna)

Jag kom inte iväg till skolan idag, så det blir att plugga hemma istället. Jag känner hur mina deadlines flåsar mig i ryggen, så det blir att slita idag.

Jag blir så trött på mina datorer. Jag är vad många kallar en datornörd, jag spenderar i vanliga fall en ansenlig del av in tid framför en dator. Titta på serier och anime, spela WoW, läsa bloggar, skriva saker till skolan, leka med Photoshop, skriva artiklar.

För ett antal veckor sedan bestämde sig min stationära dator att kasta in handduken. Grafikkortet krånglar, och i och med att det är ganska gammalt blir jag tvungen att även köpa nytt moderkort om jag byter det. Och nytt moderkort gör att jag måste köpa nya RAM-minnen, ny processor och troligtvis även nytt chassi. Förbaskade standarder som ändras. Det blir ett ganska dyrt kalas. Så min dator har stått tyst och kall sen dess.

Jag har även en laptop. Den är ganska gammal, gissningsvis ca 5 år. Utmärkt att skriva saker på, men pytteliten hårddisk och långsam processor gör att jag inte kan köra Photoshop eller andra avancerade program. Inte rymmer den några serier heller. *snyft*

En datornörd utan dator är ingen bra kombination.

Rapport 1 klar! Bara en kvar, som nog är snäppet värre.

Det kom lite uppmuntran med posten. Beställde tidigare en tartanrutig kjol, en blå knytblus och en lila, djupt urringad tröja från Asos. Hittade paketet inknölat i postfacket för bara några minuter sedan. Är grymt nöjd med kjolen, den har härligt fall och roligt mönster. Tyget i tröjorna känns ganska budget, men modellerna är fina.

Det är nästan värt att masa sig ut ur lägenheten imorgon bara för att få klä upp sig i kjolen. Jag har suttit instängd med mjukisbyxor och flottigt hår ända sen tenta-p började. Man pluggar rätt bra i skolan i och med att det saknas distraktioner, men ska jag dit måste jag upp tidigare än lunch...

Nu är det bara ett paket kvar jag väntar på, från Ellos/Josefssons. Nej, det här är inte en modeblogg. Jag är bara väldigt svag för kläder.

Igår lurade sambon ner mig på stan. Egentligen har jag inte tid (tenta-p, ångest, ångest), men han behövde någon som kunde legitimera honom eftersom hans leg har gått ut.

Jag lyckades övertala honom till en kort sväng på HM. I den korta svängen lyckades jag faktiskt hitta tre fina saker: en lång, mörkblå stickad kofta som är perfekt att ha över klänningar och kjolar, en vinröd, tunn kofta samt en finstickad grå tröja med polokrage, små puffärmar och veck över brösten. Underbara färger och sköna tyger. Jag är nöjd!



Totalt under dagen åkte vi med fyra olika bussar, varav tre hade samma chauför. På sista resan kände han till och med igen oss. Vad är sannolikheten för det?

Efter allt spingande belönade jag mig själv med sushi. Mums. Jag har helt klart fått ett beroende där... Det visade sig att sushin nere på stan inte går av för hackor, så det blir nog fler besök där.

Jag undrar om det är värt att lägga pengar på ett stativ och en fjärrkontroll till kameran bara för att kunna ta snygga bilder på sig själv? Jag älskar att stå framför kameran, och spegelbilder känns så väldigt trista, speciellt när man har en bra kamera. Fast det blir ju ändå en utgift, och kommer man använda det tillräckligt mycket för att det ska vara värt det?

Eller så tänker jag på mina vetenskapliga artiklar istället.

Just nu har jag tenta-period (allmänt känt som tenta-p). Det innebär att det inte är några föreläsningar eller lektioner, utan ungefär en och en halv vecka ägnas enbart åt tentor. Då man läser tre-fyra ämnen åt gången blir det upp till fyra tentor åt gången. Ofta har man också ett gäng släpande.

Till just den här tenta-p har jag en tenta och två rapporter som ska skrivas. Tentan känns ganska ofarlig, men de där rapporterna är hemska. Anledningen heter vetenskapliga artiklar. För att skriva dem behöver jag ha plöjt ett stort antal. En vetenskaplig artikel är ungefär 20 sidor, skriven på så avancerad engelska författaren har kunnat åstadkomma. Det tar runt 8 timmar att bara läsa en artikel om man ska vara noggrann och helt säker på att man förstått allting. Långa meningar, grammatiskt krångligt och högtravande ord. Usch. Till min fasa måste jag ta mig igenom nästan 30 artiklar på bara några dagar. Hur ska det gå egentligen?

Varför envisas våra lärare med det här? Riktiga böcker är enormt mycket trevligare att läsa, även om de är på avancerad engelska. Artiklarna tenderar också att vara rejält partiska och ser bara ena sidan av saken.

Varför plåga oss?

Ångest.

Hur fasen ska jag hinna?

Jag tycker om att fotografera, men även att vara med på bild. Jag vill att det här ska bli en plats att utrycka idéer, känslor och infall på.

Jag har ganska nyss köpt en ny kamera, en Canon Eos 450D. Min älskling. Kanske kan jag visa upp vad jag har åstadkommit? Om inte annat kanske jag alltid kan skapa ett leende någonstans. Jag vill försöka fånga känslor, årstider, en strimma ljus som faller en genom ett fönster.

Det blir nog en aning personligt dravel också, men vad är en blogg utan det?