a feeling of autumn

Under den tid jag nu varit i stan har jag hunnit gå ut mer än jag gjort på flera månader. Det har verkligen varit trevligt, men varför omges jag av 18-åringar?

Först blev det utgång på juldagen med Marco, Kjellberg och hans kompis Pelle. När vi kom var förfesten på upplösning, så vi åkte vidare till en annan. Där visade det sig att alla var i 18-årsåldern. Plötsligt kände man sig väldigt gammal. Det blev extra komiskt när jag frågade en tjej där hur gammal hon var och hon höll ett långt tal om att hon var tant och mycket äldre än alla andra. Det visade sig att hon var 87:a, det vill säga två år yngre än mig och fyra år yngre än killarna. Tant, hon? Vad gör det mig till? De var dessutom väldigt skrikiga och osäkra. Var man själv sån i den åldern? Var det bättre för några år sedan? Eller har jag också varit sån?

Efter förfesten blev jag övertalad att gå till Konrad. Jag har inte varit där på fyra-fem år och var mycket skeptisk. Enligt min lillebror var det och ett ställe till de enda med 18-årsgräns, så det var där de yngsta antagligen skulle vara. Vara på krogen bland folk som är fem år yngre? Nja, det kändes inte som en kul idé. Jag blev dock nedröstad. Väl där visade det sig att jag hade haft rätt. Alla var så små! Folk knuffades och var otrevliga och dansgolvet handlade mest om att putta till så många som möjligt. Inte alls vad jag är van vid, vad har hänt med alla civiliserade människor? Troligtvis var de på ett ställe med högre åldersgräns. Det var så pass tråkigt att vi tillslut drog vid 12. Dessutom var det dyrt.

Dagen efter kom jag och Henke på att vi skulle ut. Impulsivitet är roligt! Efter snabba hallon- och blåbärsdrinkar skyndade vi ner på stan. Den här dagen blev det Pluto, det brukar vara ett säkert kort. Det visade sig att det var det inte alls. Tydligen var det någon form av jippo, väldigt många hade orangea scarves med Jägermeister-tryck och varför hade vissa skidglasögon? Och kändes inte folk väldigt små? Tillslut såg vi en affish om kvällen: after skii-party annordnat av RPP. Med andra ord en fest främst för de i gymnasiet som har fyllt 18. Fast vi hade kul ändå, nästan hela kvällen spenderades på dansgolvet.

Jag går inte så bra ihop med yngre människor på krogen. De är för skräniga, krossar glas på golvet och knuffas och slåss. Fast det är tämligen underhållande när de försöker ragga på en. Sammanfattningsvis tycker jag (speciellt i egenskap av gammal festerist) att det var nog allt bättre förr.

Som alla andra måste man ju skicka en julhälsning. Julen har hittills varit förvånansvärt vit med några millimeter snö (och snart töväder). Efter lussebullar och glögg är det nu väntan på Kalle Anka och julmat.

Jag förstår inte hur man inte kan titta på Kalle Anka. Hur ska man annars komma i julstämning? Jag tittar alltid, sen efter ett tag brukar resten av släkten hänga på en efter en när de inser att det är dumt att missa. Kalle Anka är jul och mys.

Farmor och farfar är här nu. Farfar är dock ganska virrig, och det tog ett tag innan han förstod att vi bor här och att det inte är en mack. Vi får se hur det går...

I morgon kommer min storebror och hans flickvän/sambo/fästmö. Det ser jag fram emot, jag träffar dem alltför sällan. Egentligen skulle jag vilja känna min storebror bättre än vad jag gör.

God Jul!

Den här dagen har varit lat. Det började med julgransklädning och sedan kom min mormor och morfar. Största delen av tiden har vi mest bara ätit (som man ska på julen!) och fikat. Troligtvis blir det även julklappsutdelning om en stund, då mormor och morfar åker vidare på morgonen imorgon och annars skulle missa sina julklappar. Trevligt! Men det känns lite konstigt att tjuvstarta.

I förrgår hade jag riktigt tråkigt på kvällen. Ett telefonsamtal ändrade helt på saken, och det slutade med ett stort gäng folk på Pluto och så kallad restaurangfest. Kvällen blev ganska blöt, men fylld av trevligt folk, dans och leenden. Precis vad jag behövde!

Nu blir det kaffe och hembakat godis.

Långa, ångestfyllda dagar innan jul. Först på fredag kväll börjar mitt minimala jullov, då får man en chans att slappna av. Det börjar med utgång till Nuclear Nation med John. Jag bör ta det lugnt då jag åker till föräldrarna på lördag för att vara där över jul. Knappt en enda julklapp är införskaffad än, så det måst hinnas med nån gång innan julafton också...

Har fått upp ögonen för Bloglovin'. Undrar om det är bra? Värt ett försök i alla fall...

De här dagarna har varit mycket intensiva. Först satt jag uppe torsdags natt för att skriva klart ett projektarbete som skulle in 12:00 på lunchen på fredagen. Det slutade med att jag gick och la mig först 12:10 på fredagen. Det fanns helt enkelt inte tid att sova.

På kvällen, efter knappt 6 timmars sömn körde jag och Anna ett extrapass med ju-jutsu. Först halv elva gick vi hem. Då lyckades vi även glömma kvar en påse med kvällsmat. Men det kändes som om teknikerna satt och vi var båda nöjda.

I morse var det upp vid halv åtta som gällde för att vara förberedd och uppvärmd till ju-jutsu-graderingen som började vi nio. Själva graderingen var enormt jobbig. Knappt några pauser alls och de man fick var bara nån minut långa. I nästan två timmar höll vi på nonstop. Köra köra köra, aldrig stanna upp, aldrig vila, aldrig pusta ut. På slutet var man jättetrött, det var bara viljan som gjorde att man fortsatte. Ångest, yrsel och illamående, men man fortsatte ändå.

Men vi klarade det! Gult bälte! Nu ligger det nya bältet prydligt ihopvikt bredvid mig och jag sneglar nöjt på det ibland. På anslagstavlan hänger ett diplom. Jag är stolt!

Kvällen avslutades med restaurangbesök med ju-jutsu-gruppen. Vi bjöd tränarna på mat och njöt av att ha gått upp en grad. Jag är nöjd.

De senaste veckorna har det vimlat av teckningar på bloggarna. Teckningar föreställande bloggarna själva, ritade av läsare. Överallt är de. Hos niotillfem, Aenigma, UnderbaraClara och Bohemica, men även många fler. Stora som små bloggar. Det blir lite tröttsamt när det dyker upp överallt, samtidigt. Lite väl mycket av det goda.

Fast visst förstår jag varför man väljer att rita av en bloggare. Ofta finns det många och bra bilder att välja mellan, dessutom får man med hyffsat stor säkerhet exponering på bloggen sen. I sökandet efter nya motiv är det ett trevligt val. Dessutom måste det var väldigt trevligt att som bloggare se att man är så pass uppskattad att folk ritar av en. Men hur roligt är det för läsarna, i längden? Jag tittar gärna på illustrationer bloggarna sjäva har gjort, men sådant som andra, för mig okända människor har gjort? Det är inte därför jag läser bloggarna.

(I hemlighet är jag nog lite avundsjuk)

Det här med fördomar om människor från andra länder blir väldigt intressant när man läser kurser tillsammans med utbytesstudenter och även har bott i korridor tillsammans med ett gäng.

Det första som händer är att alla fördomar försvinner. Vanligtvis är de man har sedan tidigare om folk från andra länder starkt kopplade till invandrare. I Västerås, där jag spenderade mina gymnaieår, klädde sig killarna med invandrarbakgrund som kickers och skrek "hora" efter en. Troligtvis kände de sig sårbara i och med sin situation och var därför tvugna att hävda sig. Det byggde upp en hel del fördomar som inte var särskilt positiva. När jag sedan lärde känna utbytesstudenterna i min korridor blev jag förvånad. De var precis som jag. De försökte inte vara uppkäftiga eller förolämpa mig, utan var enbart trevliga.

Efter ett tag med utbytesstudenter inser man att de har två förkärlekar: att festa och att ragga. De beter sig ungefär som svenskar på utlandssemester (eller svenskar som pluggar utomlands...). Det blir dock lite tröttande i längden. Speciellt när vissa har svårt att i alkoholens rus acceptera ett nej.

Tillslut börjar man se mönster: Asiater säger aldrig nej. Fransmän kan knappt engelska. Tyskar klär sig omodernt. Spanjorer skiter i om du har pojkvän, de ska ändå dansa så nära det bara går. Pakistanier bor 10 personer i en lägenhet och klär sig i kläder som inte passar och var moderna för tjugo år sedan. Indier säger att de ska göra något och skiter i det. Australiensare glider bara med och festar mest.

Och åter igen har man byggt upp helt nya fördomar. Cirkeln är sluten. Vi människor är allt bra tragiska.


Fotnot: Jag har ingenting emot invandrare eller människor från andra länder. Det jag diskuterar är fördomar, och de behöver inte vara sanna. Jag tror på människors lika värde, oavsett var man kommer ifrån eller vems ens föräldrar är.

Jag hörde talas om Mad Men och blev nyfiken för ett bra tag sedan, men det är först nu jag har börjat se serien. Plötsligt hade jag kommit ikapp med alla vanliga serier jag ser och behövde något nytt. Så varför inte lite 60-tal i kontorsmiljö?

Jag var inte alls beredd på hur det faktisk var inom affärsvärlden på 60-talet. Som kvinna är man mer en accessoar än en egen person, whiskeyn kommer fram bland gubbarna varje dag på kontoret och alla, alla röker precis hela tiden. Skrivmaskiner är högteknologiskt och att bo i Brooklyn är att bo på landet.

Just hur kvinnor blev behandlade är det som skrämmer mig mest. Tänk dig att inte få göra karriär annat än som sekreterare, att om en man gör något trevligt är det en betalning för ligget han räknar med att få, att din roll är att vara söt, snäll och inte prata om dig själv. Om du går till en psykolog kommer han (för det är så klart en man) att avlägga rapport till din make om exakt vad du sagt. Skulle du som kvinna skilja dig (ve och fasa!) får du räkna med att bli utfrusen av alla. Kvinnorna ses helt enkelt som lägre stående varelser utan rätt till karriär, åsikter eller ett eget liv.

Serien i sig är riktigt bra. Intressant handling, bra repliker och bra rollbesättning. Än så länge är jag bara på femte avsnittet av första säsongen (det finns två säsonger än så länge). Det här är definitivt en serie jag kommer att fortsätta följa.

En av mina favoritkaraktärer är Joan Holloway (bild till höger), som spelas av Christina Hendricks. Som office manager håller hon koll på sekreterarna, och ett av hennes uttalanden i serien är att det enda sättet att lyckas i branchen är att vara mer än bara en sekreterare (det vill säga utnyttja din kvinnlighet maximalt samtidigt som du ser till att din chefs ursäkter håller när han varit hos sin älskarinna). Hon är tuff och vet vad hon vill. Trots ihärdiga försök lyckas männen på kontoret inte köra över henne.

Även kläderna i serien är fantastiska. Tighta pennkjolar och fodralklänningar på kontoret, suppervippiga kjolar på hemmafruarna. Det osar sextiotal och att de verkligen försöker hålla allt så tidsenligt som möjligt märks. Varenda detalj är genomtänkt och allt känns väldigt realistiskt.

En konstig tanke slog mig häromdagen: Jag är kanske väldigt bitter? Ju mer jag funderade, desto klarare blev bilden. Jag är nog ganska bitter. Jag har ofta något att klaga på och blir enormt irriterad på småsaker. Cynisk, pessimistisk och ilsken. Inte hela tiden, men lite för ofta för att det ska vara bra.

Igår hade vi ett stort studentlett seminarium i en kurs. Då det vid tidigare seminarier varit spring i salen efter att vi börjat använder vi dörrvakter som ser till att inga sena studenter kan komma in och störa. Igår föll lotten på mig att vakta. 10 minuter efter att seminariet börjat kom en äldre herre med en ung kille i släptåg fram och ville in. Jag förklarade att det inte var okej och att han därför fick stanna utanför. Då kursen använder sig av konsulter frågade jag om han hörde till den gruppen. Då hade det funnits möjligheter att ändå släppa in honom eftersom konsulterna är viktiga. "Jag är minsann professor, och det här är faktiskt en praoelev" svarade han och fnös. Sedan trängde han sig förbi och gick in. Oförskämt! Dessutom störde han salen och den person som stod och presenterade.

Incidenten med professorn gjorde mig irriterad resten av dagen. Det fick mig att se dålig ut, de störde kursdeltagarna och det var fruktansvärt otrevligt. Men hur dåligt var det egentligen? Var min irritation i proportion till verkligheten? Nej, den var lite väl stark.

Irriterande nog (haha, irriterad igen...) händer det ganska ofta att jag blir onödigt grinig. De saker som är bra i min tillvaro liksom drunknar i bitterheten. Att någon gör något dumt överskuggar att jag lyckas med något, även om det dumma bara var en bagatell.

Mindre bitterhet borde göra min vardag bättre. Dessutom har den där förbaskade professorn inte rätt att förstöra mitt humör (jo, jag är nog fortfarande irriterad på honom). Jag tror ett bra första steg kan vara att faktiskt reflektera över vad jag tänker på. Jag börjar nu.