a feeling of autumn

De nya kurserna har dragit igång på allvar nu. Ny läs-p, som senare följs av en ny tenta-p.

Jag har upptäckt hur utbildningsformerna utvecklas allt eftersom man kommer upp på högre nivår på tekniska högskolan. Man kan dela in dem i tre faser:

1. Skriva som en galning + svensk kurslitteratur. I början är det mycket matte. Då skriver läraren på tavlan samtidigt som han pratar, och man skriver av. De hinner i regel med otroligt mycket på en föreläsning, och man släpper aldrig pennan. Effektivt och lärorikt. Kurslitteraturen är på svenska, oftast skriven av professorer på skolan. Böckerna är bra, lättlästa och täcker det man behöver veta.
2. Power Point-leda + amerikansk kurslitteratur. Sakta men säkert smyger sig mer och mer PP in på föreläsningarna. Tillslut drar alla lärare igenom 150 dåligt uppbyggda slides på en och en halv timme. Halva föreläsningssalen sover, den andra halvan tänker på annat. Tråkigt! Litteraturen är en amerikansk bok på 1000 sidor som täcker ämnet och massor mer. Onödigt mycket text, otymplig och dyr.
3. Power Point-seminarier + vetenskapliga artiklar. De 150 dåliga slidesen har krympt till 20 bra. Nu ska allt diskuteras och utvärderas, lära sig får man göra hemma. Den enda kurslitteraturen är 50 fruktansvärda vetenskapliga artiklar som kostar skjortan att printa och är enormt tidskrävande att läsa. Tentorna byts mot avancerade reflektionsuppgifter och duggor.

Det komiska är att jag precis har förstått hur jag pluggar mest strategiskt för att klara kurser från den första fasen. Fas 2 är ännu jäkligt knepig att handskas med och fas 3 är ren skräck. Nu är jag för länge sedan förbi fas 1 och har haft några kurser från fas 3.

Varför funkar det så här? Jag är dock glad att jag har den där statistikkursen, fas 1-nostalgi är aldrig fel, i alla fall inte när man har lärt sig hur det funkar.