Bitter? Jag?
En konstig tanke slog mig häromdagen: Jag är kanske väldigt bitter? Ju mer jag funderade, desto klarare blev bilden. Jag är nog ganska bitter. Jag har ofta något att klaga på och blir enormt irriterad på småsaker. Cynisk, pessimistisk och ilsken. Inte hela tiden, men lite för ofta för att det ska vara bra.
Igår hade vi ett stort studentlett seminarium i en kurs. Då det vid tidigare seminarier varit spring i salen efter att vi börjat använder vi dörrvakter som ser till att inga sena studenter kan komma in och störa. Igår föll lotten på mig att vakta. 10 minuter efter att seminariet börjat kom en äldre herre med en ung kille i släptåg fram och ville in. Jag förklarade att det inte var okej och att han därför fick stanna utanför. Då kursen använder sig av konsulter frågade jag om han hörde till den gruppen. Då hade det funnits möjligheter att ändå släppa in honom eftersom konsulterna är viktiga. "Jag är minsann professor, och det här är faktiskt en praoelev" svarade han och fnös. Sedan trängde han sig förbi och gick in. Oförskämt! Dessutom störde han salen och den person som stod och presenterade.
Incidenten med professorn gjorde mig irriterad resten av dagen. Det fick mig att se dålig ut, de störde kursdeltagarna och det var fruktansvärt otrevligt. Men hur dåligt var det egentligen? Var min irritation i proportion till verkligheten? Nej, den var lite väl stark.
Irriterande nog (haha, irriterad igen...) händer det ganska ofta att jag blir onödigt grinig. De saker som är bra i min tillvaro liksom drunknar i bitterheten. Att någon gör något dumt överskuggar att jag lyckas med något, även om det dumma bara var en bagatell.
Mindre bitterhet borde göra min vardag bättre. Dessutom har den där förbaskade professorn inte rätt att förstöra mitt humör (jo, jag är nog fortfarande irriterad på honom). Jag tror ett bra första steg kan vara att faktiskt reflektera över vad jag tänker på. Jag börjar nu.
Igår hade vi ett stort studentlett seminarium i en kurs. Då det vid tidigare seminarier varit spring i salen efter att vi börjat använder vi dörrvakter som ser till att inga sena studenter kan komma in och störa. Igår föll lotten på mig att vakta. 10 minuter efter att seminariet börjat kom en äldre herre med en ung kille i släptåg fram och ville in. Jag förklarade att det inte var okej och att han därför fick stanna utanför. Då kursen använder sig av konsulter frågade jag om han hörde till den gruppen. Då hade det funnits möjligheter att ändå släppa in honom eftersom konsulterna är viktiga. "Jag är minsann professor, och det här är faktiskt en praoelev" svarade han och fnös. Sedan trängde han sig förbi och gick in. Oförskämt! Dessutom störde han salen och den person som stod och presenterade.
Incidenten med professorn gjorde mig irriterad resten av dagen. Det fick mig att se dålig ut, de störde kursdeltagarna och det var fruktansvärt otrevligt. Men hur dåligt var det egentligen? Var min irritation i proportion till verkligheten? Nej, den var lite väl stark.
Irriterande nog (haha, irriterad igen...) händer det ganska ofta att jag blir onödigt grinig. De saker som är bra i min tillvaro liksom drunknar i bitterheten. Att någon gör något dumt överskuggar att jag lyckas med något, även om det dumma bara var en bagatell.
Mindre bitterhet borde göra min vardag bättre. Dessutom har den där förbaskade professorn inte rätt att förstöra mitt humör (jo, jag är nog fortfarande irriterad på honom). Jag tror ett bra första steg kan vara att faktiskt reflektera över vad jag tänker på. Jag börjar nu.
Kommentarer
Postat av: Pernilla
neeej, vet du vad! jag tycker det borde finnas mer bitterhet! alla ska vara så jävla glada och lyckade och positiva hela tiden, är man lite bitter så tittar folk på en och man ska bara lyckas, lyckas, lyckas och vara glad, glad, glad och sin egen lyckas smed hela jävla tiden. vad är det som är så himla fel med att vara bitter egentligen? vem är det som har bestämt att man ska springa runt i en himla lyckobubbla och vara framgångsrik jämt? fram för mera bitterhet!
Trackback
