a feeling of autumn

Jag hörde talas om Mad Men och blev nyfiken för ett bra tag sedan, men det är först nu jag har börjat se serien. Plötsligt hade jag kommit ikapp med alla vanliga serier jag ser och behövde något nytt. Så varför inte lite 60-tal i kontorsmiljö?

Jag var inte alls beredd på hur det faktisk var inom affärsvärlden på 60-talet. Som kvinna är man mer en accessoar än en egen person, whiskeyn kommer fram bland gubbarna varje dag på kontoret och alla, alla röker precis hela tiden. Skrivmaskiner är högteknologiskt och att bo i Brooklyn är att bo på landet.

Just hur kvinnor blev behandlade är det som skrämmer mig mest. Tänk dig att inte få göra karriär annat än som sekreterare, att om en man gör något trevligt är det en betalning för ligget han räknar med att få, att din roll är att vara söt, snäll och inte prata om dig själv. Om du går till en psykolog kommer han (för det är så klart en man) att avlägga rapport till din make om exakt vad du sagt. Skulle du som kvinna skilja dig (ve och fasa!) får du räkna med att bli utfrusen av alla. Kvinnorna ses helt enkelt som lägre stående varelser utan rätt till karriär, åsikter eller ett eget liv.

Serien i sig är riktigt bra. Intressant handling, bra repliker och bra rollbesättning. Än så länge är jag bara på femte avsnittet av första säsongen (det finns två säsonger än så länge). Det här är definitivt en serie jag kommer att fortsätta följa.

En av mina favoritkaraktärer är Joan Holloway (bild till höger), som spelas av Christina Hendricks. Som office manager håller hon koll på sekreterarna, och ett av hennes uttalanden i serien är att det enda sättet att lyckas i branchen är att vara mer än bara en sekreterare (det vill säga utnyttja din kvinnlighet maximalt samtidigt som du ser till att din chefs ursäkter håller när han varit hos sin älskarinna). Hon är tuff och vet vad hon vill. Trots ihärdiga försök lyckas männen på kontoret inte köra över henne.

Även kläderna i serien är fantastiska. Tighta pennkjolar och fodralklänningar på kontoret, suppervippiga kjolar på hemmafruarna. Det osar sextiotal och att de verkligen försöker hålla allt så tidsenligt som möjligt märks. Varenda detalj är genomtänkt och allt känns väldigt realistiskt.